Var går gränsen mellan att vara mentalt stark och mentalt svag?

"Var går gränsen mellan att vara mentalt stark och mentalt svag?"

Hej kära du!

Hur mår du idag? Har höstljuset och de krispiga vindarna nått dig också? Hoppas du har haft en fin september och en fin avslutning på sensommaren. Själv har jag börjat äta D-vitamin i hopp om att komma undan den galna trötthet som alltid knockar mig så fort dagarna blir mörka och gråa. 

I septembers månadsbrev kommer lite nya tips på grejer jag rekommenderar och lite framåtblick inför oktober. I den rosa rutan längre ner – "Tankebubblan" – fokuserar jag som vanligt på ämnen kring psykisk ohälsa och denna gång funderar jag på var gränsen går mellan att vara mentalt stark och mentalt svag. Som vanligt är det jätteuppskattat om du vill skicka respons eller egna reflektioner på det du läst, min mailadress och sociala medier-knappar finns i slutet av brevet.

Välkommen till denna månads I huvudet på Kalméus – jag är så glad att du är här!

Månaden som gått

I september kom dagen som jag och så många av mina kollegor och fellow hockeyälskare väntat på. SÄSONGSPREMIÄR! För min del innebar det inspelning av olika reportage, en hel del tid framför datorn för att samla statistik och information om varje lag och spelare, men framför allt – premiärmatchen i HockeyAllsvenskan. Denna säsong kör vi "Superfredag" en gång i månaden, då Lars Lindberg och Fredrik Söderström finns i vår nya, fina studio i Stockholm, och vi visar två huvudmatcher i följd. Jag är galet imponerad av hur de levererade, tillsammans med Nils Andersson som gästade som extra expert, och hela konceptet känns så roligt. Själv var jag på plats i Husqvarna Garden och följde premiärmatchen från nära håll, som reporter. Det är galet, det fanns "bara" 1500 personer på läktarna men när introt spelades och supportrarna sjöng så rösterna brast så rös jag och flinade som en tok. Och bara en knapp vecka senare var läktarna fulla runtom i hela hockey-Sverige. WOW. Den här säsongen kommer bli något alldeles extra. 

Jag hann också med en weekend till underbara Milano för att hälsa på Lovisa. Det var hur drömmigt som helst, och jag är så tacksam att jag kunde klämma in den där lilla tripen. Tack Lovisa för att du tog hand om mig så väl! ❤️Ps. Comosjön åker vi tillbaka till va?

Månadens serie – Ted Lasso
Jag hörde om den här serien för första gången när sportjournalisten Sarah Spain för nästan exakt ett år sedan twittrade om tips på nya serier att se. Det var så sjuuukt många som svarade "Ted Lasso" och skrev så fina saker om den att jag inte kunde hålla mig. Jag hade Apple TV+ sedan tidigare och alla avsnitt låg redan ute. Så jag bingeade hela första säsongen på en dag.

Den här varma, hjärtliga och roliga serien handlar om den något stukade brittiska fotbollsklubben AFC Richmond, och deras nye, karismatiske och vänlighetsdrivne huvudtränare Ted Lasso – som knappt visste var europeisk fotboll var när han flyttade till London för att ta sig an uppdraget. Det är en serie om vänskap, laganda, drömmar och hopp. En serie om att vara snäll och omtänksam. En serie om inkludering och mänskligt värde. Och strösslat över all kärlek och hjärtlighet finns fyndig humor och smarta dialoger utfört av briljanta skådespelare som verkar lägga ner hela sina hjärtan och själar i den här produktionen. Och man känner sig som en del av dem när man tittar.  Utöver själva avsnitten har dom en briljant PR-strategi där de gett karaktärerna egna twitterkonton där de är aktiva och med i olika aktuella händelser. Fullkomligt utsökt. Och ni har väl inte missat att serien vann 7 Emmys för ett par veckor sedan? 

Jag kan inte tipsa om denna feelgood-serie nog. Och har ni inte Apple TV+ sedan tidigare så skaffa en testperiod, ni kommer inte att ångra er.

Månadens bok – Allt ingen sa
Den allsvenska fotbollsspelaren Richard Magyar har skrivit en bok om sina upplevelser kring ångest, dåligt självförtroende och självkänsla. Han berättar om sina erfarenheter från sin karriär som elitfotbollsspelare och som ung och ny i en utlandsklubb. Först och främst, och det här har ni hört mig tjata om tidigare, tycker jag det är så otroligt bra varje gång en aktiv elitidrottare pratar öppet om mental hälsa och ohälsa. Det avdramatiserar och visar för både unga och vuxna att man kan må dåligt oavsett vilken vardag man lever i.  Richard skriver med ett lättförståeligt och okomplicerat språk, min tanke genom hela boken var att den här är perfekt för unga vuxna att ta del av. Något jag fastnade på var att han nämner tidigt i boken att han dock aldrig under hela sin period av ångestproblematik sökt professionell hjälp. Han lyckades vända sina tankar och sina beteendemönster helt själv. Och det är ju JÄTTEBRA! Men jag vill ändå belysa att det inte alltid är lätt att hitta fram till en lösning själv. Så att söka professionell hjälp är ett oerhört värdefullt alternativ. 

Månadens film – Brian Banks
Baserad på en verklig historia, berättar dramat "Brian Banks" vad som hände med en stor talang inom amerikansk fotboll när han blir dömd för ett brott han hävdar att han inte begått. En berättelse med flera bottnar, där desperationen och tröttlösheten hos någon som motarbetas av både system om människor, är det enda som får håller hoppet om framtiden vid liv. Hittas på Netflix. (Googlade absolut som en dåre efter filmen, visst älskar man verkliga historier med verkliga karaktärer?)

Månadens låt – You will be found
Musikalälskare, where you at?! Alltså, det är ju någonting speciellt med pampiga musikallåtar, det MÅSTE ni ändå hålla med om. När jag bodde i New York hade jag på min "att göra innan jag flyttar hem"-lista att se musikalen "Dear Evan Hansen" på Broadway. Det är en nutidsberättelse om en tonårskille som har svårt att hitta sin plats i skolan och i sociala medier-klimatet som präglar ungdomarnas liv. Jag har inte hört någon annan låt från musikalen än just denna, och första gången jag hörde den var när skådespelarna gjorde en zoom-version av den, där de satt på olika håll och sjöng. Det grep tag i mig något vansinnigt då (våren 2020, man var ju ett gråtpaket oavsett vad man konsumerade), och jag är så ledsen att jag aldrig hann se musikalen på Broadway. MEN! Den kommer som filmatiserad musikal i november, så jag får väl ta en gråtkväll på Filmstaden helt enkelt. Inte illa det heller. 

Tankebubblan Var går gränsen mellan att vara mentalt stark och mentalt svag?

Jag nämnde sportjournalisten Sarah Spain när jag pratade om Ted Lasso här ovanför.  Förutom att vara smart och rolig på Twitter har hon dessutom en intervjupodcast som jag brukar lyssna på när det är intressanta personer som gästar. För några avsnitt sedan intervjuade hon Dr. Wendy Borlabi, som har titeln Director of Performance and Mental Health hos NBA-laget Chicago Bulls. Först och främst, hur grymt att de faktiskt har en person som arbetar med mental hälsa!? Och framför allt – att det inte bara är något som läggs på någon som egentligen jobbar med något annat, utan det finns faktiskt en titel inom organisationen som har orden "Mental Health" i sig. Mäktigt.

Det sägs mycket intressant i avsnittet, ni kan lyssna på det här, men det som ledde till extra funderingar hos mig var konversationen om att vara mentalt stark eller mentalt svag. Vad är skillnaden? Vad definierar de båda? Och är koncepten kanske mer lika varandra än vad de kanske utstrålar?

Sarah tar upp idén om att man som elitidrottare får lära sig att kämpa igenom fysisk smärta, med hjälp av bandage, smärtstillande och tävlingshjärna ska man prestera ändå ( i de fall som det är fysiskt möjligt såklart, svårt att spela basket med ett gipsat ben..). Hon lyfter frågan om att kämpa sig igenom psykisk smärta, om man på samma sätt bör kunna kriga sig igenom det och prestera ändå. Och om man inte kan det, är man psykiskt svag då?

Tesen jag vill lyfta är: Om man avstår från någonting för att man är fysiskt inkapapel till att prestera, då är det trist och olyckligt, men man lägger inga värderingar i hur personen ställs i relation till det. Men om man avstår för att man inte är mentalt på rätt plats, oavsett om det rör sig om ångestproblematik, depression eller att man har det tufft hemma, så är man inte tillräckligt stark mentalt. Då är det ens personliga kapacitet som ifrågasätts.

Min spontana tanke är att det lätt blir sådär. Trots att det hela tiden går framåt strömmar det i sociala medier fortfarande in kommentarer om "mental svaghet", när någon tar avstånd från en fysisk prestation med hänvisning till sin mentala hälsa.

När jag funderat ett tag på detta försökte jag definiera min egen syn på vad mental svaghet och mental styrka är. Efter alla år av egna erfarenheter och timmar av samtal, läsning och dokumentärtittande där jag lyssnat och lärt mig om andras, har jag landat i att mental styrka är att vara medveten och lyhörd. Mental styrka för mig handlar om att ha dåliga dagar, bra dagar, mörka, dränerande dagar och ljusa, krispiga dagar där energi kan fylla tankarna. Att ha alla dom där dagarna och att lära sig att leva med dem. Jag ser en styrka i att ligga på soffan en hel dag, för att man lyssnar på sin kropp och sitt sinne och är snäll mot sig själv. Jag ser en styrka i att kanske resa sig upp från soffan och ta en promenad, även om mörkret fortfarande härjar i tankarna. Jag ser en styrka i att genomlida ångest, depression och svåra stunder. Tänk vad starka vi är som har med våran hjärna att göra dygnet runt, året om!

Mental svaghet då? Det finns också hos oss, absolut. Men för mig handlar mental svaghet inte om att jag lider av ångest ibland, eller har en svajande självkänsla då och då. Återigen, det där är min styrka. Mental svaghet för mig är snarare när jag lovat mig själv att inte äta choklad före frukost men ändå sträcker mig efter chokladkakan sekunden jag går ut i köket. Eller att jag bestämt mig för att inte scrolla mer på Instagram men ändå sitter kvar i ytterligare en halvtimma. Eller att jag sagt att jag ska ta en timmes promenad men istället viker av efter tjugo minuter för det lockar mycket mer med att lägga sig i sängen och kolla på serier. Där är min disciplin NOLL. Där är jag svag. Men att jag är svag där betyder inte att jag är en mentalt svag person. Hänger ni med på min tanke?

Vi är på rätt väg. Mental hälsa är mer och mer aktuellt, och kanske behöver vi på ett grundläggande plan bestämma oss för att inte prata om mental svaghet när vi pratar om någon som går igenom någonting som påverkar det psykiska välmåendet. De går igenom livet, och ibland är konsekvensen att man behöver ta ett stag tillbaka för att på sikt kunna ta ett steg fram. Och att vara medveten om detta, att våga ta det där steget tillbaka... Det är en styrka. 
 

---

Fråga till dig: Vad är mental styrka för dig?

Månadens tips

Förra månaden tipsade jag om ett podcastavsnitt, och jag vill göra så även denna månad. När den tragiska nyheten om skådespelaren Michael K. Williams död chockade alla världens tv-serienördar för några veckor sedan så släppte podcastaren, komikern och skådespelaren Marc Maron en repris av sin intervju med Williams. 

Det är ett avslappnat och rörande samtal om hans karriär och erfarenheter. Han berättar öppenhjärtligt om vilka utmaningar han stått inför och hur han hittade en helt unik relation till sin karaktär Omar Little i The Wire. Jag slås av hans mänsklighet, hans kärlek till konsten och hans hängivenhet till det han brann för. Ett varmt och innerligt samtal, som jag rekommenderar starkt. 

Ps. Har ni inte sett hyllningen som skåderspelarkollegan och vännen Wendell Pierce gav Williams lite spontant vid ett event, kolla här. Det är så oerhört fint. 
 

Det här ser jag fram emot i oktober

Jobbubblan!
Nu är karusellen äntligen igång. Oktober är fullströsslad med programledarkvällar, reportageinspelningar och inte minst Kajsa & Co som drar igång säsong 2 på C More Hockey:s Facebook-sida. Jag har verkligen längtat efter att komma ut i arenor och andas iskall luft, se rolig hockey och träffa alla passionerade personer kring sporten. Jag har längtat efter att lyssna på andras historier! Så i oktober ska jag bara åka med tåget, prata med massor av människor och fånga upp så många intryck som jag bara kan.

Barcelona
Och apropå att åka med tåget... Nu är det inte tåg vi ska åka, men ändå. När min syster Hanna fyllde 30 förra året så köpte jag en tvånättersresa till Barcelona för henne och mig. Den skulle egentligen blivit av förra oktober, men ja... ni vet. Så vi bokade om till i år, och det ska bli så mysigt att få 48 timmar helt själv med henne. 
 

Det var allt för den här gången. Om du har tagit dig ända hit vill jag tacka dig för att du läst. Vill du komma i kontakt med mig hittar du mig på alla möjliga ställen via länkarna här nedan. Kanske är det något speciellt du vill att jag ska skriva om i Tankebubblan nästa månad? Eller bara säga hej!
Oavsett hoppas jag vi ses igen nästa månad.

Hoppas du får en fin oktober! ☀️